Börja om - Del 5

 
Lana slängde sig runt sin väns hals, utan att bry sig om att dom båda var genomblöta av regnet. Lana hade visserligen sina mjukisbyxor och långärmat, till skillnad från Jessas kortärmade T-shirt och en knälång kjol.
"Du måste frysa hemskt mycket. Kom, vi går in."
"Jag vet inte varför du kommit, eller hur du lyckats hitta hit, men det är mitt i natten och jag måste egentligen jobba imorgon", säger Lana till när dom kommit in. "Du kan låna torra kläder, så går vi och sover. Om jag har tur kan jag ta ledigt imorrn, så vi kan prata mer."
Jessa nickade. "Det låter bra."
Lana visade Jessa var kläderna fanns och hon och Lana bytte snabbt om, innan dom gick och la sig.
För första gången i den nya staden sover hon utan att drömma mardrömmar om hennes gamla liv. Ändå vaknar hon mitt i natten, men denna gång av en hård spark innifrån hennes mage. Det kan bara betyda en sak, tänker Lana bittert. Jag är ändå gravid. Gravid med en man jag inte känner och som måste hata mig. Så trevligt.
 
"Lana?" mumlar Jessa halvsovande.
Lana stirrar på sin mage, som om den lilla, knappt synbara, bulan där bebisen ligger skulle försvinna då.
"Inget", säger hon mot magen. "Allt är okej."
"Varför vakna du inatt?", frågar Jessa morgonen därpå. Lana tittar ner i golvet.
"Jag drömde bara en mardröm", ljuger hon, men Jessa skakar på huvudet.
"Du ljuger bara. Säg vad det egentligen var." Lana tvekar en stund innan hon vågar svara. Jessa var trots allt hennes närmaste vän, hon kommer nog inte döma.
"Jag är gravid", säger hon snabbt och ser hur Jessa då ler med hela ansiktet.
"Det är ju fantastiskt. Verkligen!"
"Men jag känner knappt pappan", säger Lana. "Dessutom måste han hata mig, för igår gjorde jag slut och skrek att jag aldrig ville ha något mer med honom att göra."
"Vem bryr sig om honom?" säger Jessa och klappar Lana stöttande på axeln. "Du kan uppfostra barnet utan han. Om du vill kan jag hjälpa till, vara moster Jessa." Lana vågar sig på att le, Jessa är verkligen världens snällaste person. "Tack så mycket, Jessa."
"Varför kom du egentligen hit, Jessa?"
"Jag ville hitta min bästa vän", svarar hon med ett leende. "Grace berättade allt; precis allt, om vad du varit med om. Jag tyckte synd om dig. Visst visste jag att dina föräldrar inte var dom bästa, men det här hade jag aldrig kunnat gissa."
"Tyck inte synd om mig", säger Lana. "Hade dom inte gjort det dom gjort, även om jag tycker det var fel, hade jag aldrig blivit Lana."
"Jodå", säger vännen tillbaka. "Inte behövde du någon som uppför sig som skit mot dig, för att du ska bli ditt underbara jag. Lita på mig, Lana."
Lana ringer sedan sin chef, Matteo, för att förklara läget. Hon lyckas få honom att gå med på att låta henne vara mammaledig, men säga till dom andra i gänget att hon besöker en gammal sjuk släkting. Frågan är vad jag ska göra när Rajan märker att jag är gravid. Ska jag säga att barnet inte är hans? Eller ska jag säga sanningen bara?
Lana byter snabbt om, innan hon visar Jessa var frukosten finns.
"Så", säger Jessa, efter att ha hämtat en tallrik med rester. "Vi behöver alltså barnmöbler. Spjälsäng, potta, leksaker. Såna grejer."
Lana skakar på huvudet, med munnen full av flingor. "Det har jag knappast råd för, nu när jag dessutom behövder vara mammaledig från mitt jobb."
"Men du behövde grejerna, Lana. Jag kanske kan skaffa ett jobb, för att dra in lite pengar i alla fall."
"Tack", säger Lana, men även hon har en plan på att få in lite pengar. Grannen, med hans stora hus, lär ju knappast behöva alla sina grejer. Någon liten sak lär han nog inte sakna.
 
Dagen ägnas åt att samla pengar på olika sätt: Jessa lyckas få ett ganska dåligt betalt jobb på sjukhuset, dom letar värdefulla metaller och stenar, Lana letar efter rika grannar. Tillslut lyckas dom få pengar nog för några av sakerna ett barn kräver: en spjälsäng, en nalle, en låda med några leksaker och en potta.
När Lana kommer hem på kvällen, trött och stinkande, sitter Jessa just och äter middag.
"Herregud, Lana, vad du stinker. Vad har du egentligen gjort?" Jessa ler mot henne.
"Besökt lite grannar", säger hon bara, men Jessa skakar på huvudet.
"Kom igen, du behöver inte ljuga för mig."
"Okej då, men vi behövde faktiskt pengarna", börjar Lana och vännen ger henne en anklagande blick. "Jag kollade några rika grannar som inte var hemmas soppor och tiggde pengar av en gammal dam."
"Lana!"
"Kom igen, så farligt är det väl inte", skrattar Lana och Jessa kan inte låta att le tillbaka.

/ Tuva

Kommentera här: