Börja om - Del 2

"Din dumma unge! Vad tror du att du håller på med? Den jucien är inte för dom dödliga, det vet du. Låt mig aldrig behöva se dig dricka av den igen."
Lana slog flämtande upp ögonen. Hon reste sig på skakande ben och gick fram till fönstret. En dum dröm bara, sa hon till sig själv. Inget att skaka upp sig för.
Hon struntade i att grannarna kunde se henne och gick upp för att laga frukost i bara sovkläder. Idag var första dagen på nya jobbet och hon hade god tid på sig innan samåkningsbilen hämtade upp henne vid nio.
 
Hon åt tyst av våfflorna, men var till sin förvåning inte alls nervös inför nya jobbet. Hon visste att hon skulle passa bättre in där, än på jobbet hennes mamma tvingade på henne förut.
Tänk inte på det nu, Lana. Hon diskade snabbt undan, innan hon gick för att kolla kläderna hon fått av chefen igår. Skämtar han, tänkte Lana irriterat. En tjock kappa, mitt i sommaren? Idag skulle det ju vara nästan 30 grader. Motvilligt satte hon på sig kappan och klänningen under, inte skulle hon börja klaga första dagen.
Hon hann kolla på sin mobil i bara några minuter, innan bilen kom för att hämta henne.
Väl vid den lilla grottan gick hon försjunken i andra tankar och märkte inte att hon gick rätt in i en man.
Hon skyndade sig att ursäkta sig, men mannen log bara mot henne.
Han var snygg, hemskt snygg, tyckte Lana. Jobbade han också här? Precis när hon skulle fråga, hindrade hon sig själv. Vilken hemskt dum fråga, Lana. Vem skulle annars åka frivilligt till en grotta där alla kriminella håller till?
När hon kom hem efter dagen, hittade hon dagens tidning utanför dagen. Tja, varför inte se vad som hänt senast? Hon tog med tidningen in och satte sig i soffan. Tyvärr stod det endast om en fotbollsmatch stadens lag spelat och nån person hon aldrig hör talas om.
Hon gick sedan upp och åt lite rester från morgonen, en tallrik med kalla våfflor, innan hon gick och la sig.
"Vi borde rymma. Typ nu." Lana skakade på huvudet mot hennes syster, som nu envist satte armarna i midjan för att se äldre och bestämd ut. "Varför inte? Du om någon borde ju vilja det, så som dom behandlar dig. Det är ju inte ditt fel att den dumma olyckan hände!"
Lana vaknade återigen skakad. Skulle hon aldrig bli av mardrömmarna? Lana ville inte ens tänka tanken.
Efter en snabb frukost sprang hon hela vägen till gymmet som låg nära hennes hus.
Hon sprang en stund på bandet, innan hon skyndar till jobbet.
Efter jobbet går hon, helt utarbetad, för att se en film på stans biograf.
/ Tuva
 

Kommentera här: